Jag är i fullgång med rapporten och har jobbat på den i stort sätt hela dagen. Är ändå inte riktigt färdig vilket oroar mig en del då den ska vara inne imorgon kväll. Jag har mycket svårt för avhandlingsdelen, en tuff nöt att knäcka. Allt jag kan göra nu är att fortsätta jobba på och hoppas att det blir en bra rapport i slutändan.

Jag har nu kommit till näst sista dagen med projektarbetet och detta är mitt sista inlägg här på bloggen. Från början hade Jennie, Emma och jag helt andra tankar och planer kring vårt projektarbete och det var inte förrän i början på sista terminen vi kom fram till att vår produkt skulle bli en blogg. Det var Jennies idé och det var en mycket briljant idé. Eftersom internet och just bloggar har blivit ett så enkelt sätt att nå ut till olika målgrupper har det i efterhand varit nästan lite skrattretande att vi kom på det så pass sent.

Min inriktning och ämne har också ändrat sig under projektets gång. Kanske inte just temat, men sättet att arbeta med och kring det, och förhoppningsvis har en eller flera läsare uppskattat mina inlägg på något vis.

Alkohol och droger har för mig varit ett ämne som ligger mig nära till hjärtat, det har varit lätt men ändå svårt att skriva om det. Det har på många vis gett mig mycket både vad kommer till fakta och till annan erfarenhet. Flertaliga hjälporganisationer har dykt upp under arbetets gång, vilket har blivit som ett utbyte på båda håll. Även om alla mål som jag från början satt upp, inte har uppnåtts, känner jag mig nöjd med arbetet. Anledningen till att jag inte har uppnått alla mina mål har varit för att de har satts för högt och de har vuxit och blivit för många.

Inte har bara ämnet gett mig mycket, men utan hela processen (som jag talade om i ett tidigare inlägg) har gjort mig mer medveten på hur det är att jobba med ett projekt under ett helt år. Allt kan inte göras under ett par veckor, det krävs planering och tålamod. Projektarbetet är något förberedande inför arbetslivet eller vidare studier som kommer senare i livet och jag tror det är viktigt att inse. Skolverket planerar, och det är precis vad de vill att vi också ska göra.

Jag vill passa på att tacka Jennie och Emma för det samarbete vi haft och inte haft. Det har blivit konflikter och det är antagligen bra för vår egen utveckling. Även om vårt samarbete inte blivit särskilt bra under sista delen av projektarbetet har jag, och antagligen de, lärt sig om hur det kan gå till under ett grupparbete. Det är svårt att komma överens även om man i vanliga fall är bra vänner kan det gå snett. Projektarbetet har varit en av de värsta kurserna jag har läst, jag erkänner, och det är antagligen för att det är en av de svåraste att genomföra. Men jag vill också tillägga att det är en av de kurserna jag har lärt mig mest under, inte bara fakta mässigt men också hur att arbeta.

Som jag skrev i början på detta inlägg så är detta det sista ni hör av mig här. Givetvis finns jag andra ställen på nätet, såsom över mejl: [email protected] eller på min egen blogg http://www.juliesvarem.blogg.se/

Har ni några frågor gällande vårt projektarbete så ska ni inte vara rädda för att kontakta mig på något av ovanstående. Jag hjälper dig mer än gärna, i så lång utsträckning som jag kan.

Nu är det inte långt kvar tills projektarbetet ska vara inne. Det känns ganska läskigt att det snart är över. Jag har inte mycket kvar att skriva i bloggen men än några loggboks inlägg. Nu ska jag helhjärtat koncentrera mig på rapporten som också ska in.

Hoppas ni har gillat vår blogg och att den har gett er mycket!

Jag har personligen mörka ringar runt ögonen, men jag har också ett bra knep som jag tänkte dela med mig av. Jag använder mig av ett tjock ganska kletigt cover up stick, just nu har jag ett från Max Factor . Det är inte flytande utan i fast form och sitter hela dagen. Jag använder färgen 03 Medium. Men precis som med allt annat smink är det viktigt att man hittar sin egen färg. Jag brukar dra lite på handen för att sen hålla upp den mot ansiktet för att se om det passar. När jag hittat en färg som jag tror är bra brukar jag ta lite på ansiktet och se om det smälter in. Men tänk på att cover up sticket gärna får lov att vara lite ljusare än din hudton runt ögonen då de ska dölja de mörka ringarna.

Jag lägger produkten runt hela ögat. Jag börjar längst de båda fransraderna och jobbar mig uppåt mot ögonbrynen och neråt mot ögonhålans slut. Ibland kan cover up sticket klumpa sig lite precis vid fransarna. När det händer brukar jag använda mig av en tunn pensel och dra lite nätt för att jämna ut linjen.

När jag sedan är klar med resten av ansiktet (grunden) lägger jag på en ljus ögonskugga både på ögonlocket och lite under. Detta lyser upp ögonen och tar bort det mörka ännu mer. Ögonskuggan ska inte vara vit utan mer åt det hudfärgade hållet. Jag har en bra ögonskugga vid namn 101 Pale Pebble som kommer från Max Factor även den. Den fungerar superbra på mig.

Sen är det bara att fortsätta att lägga på det man önskar att ha i ansiktet, t.ex. lite mascara. Hoppas ni får nytta av tipset och att era mörka ringar runt ögonen är ett minne blott framöver.

Precis som alkoholister finns det hjälpcentraler för drogmissbrukare. Man kan även som anhörig få hjälp genom att prata med psykologer eller människor som har varit med om liknande. Det är lätt att glömma bort anhöriga till missbrukare, men de mår ofta psykiskt dåligt efter långvariga förhållanden med bl.a. stress och oro.

Det finns alltså rehab center för båda missbrukare och anhöriga, självklart med olika funktioner, olika coaching system och arbetsätt.

Jag tänkte först hänvisa anhöriga till olika hjälpcentraler, för de är minst lika viktiga som missbrukaren själv. Det kan vara dumt av mig att personligen säga att missbrukaren själv väljer att bli en missbrukare, men någonstans har alla människor ett val. Ett där man kan säga nej och ett där man kan säga ja. Jag vill inte påstå att detta är ett enkelt val, men det är fortfarande ett val man kan ta som många andra svåra val i livet. De flesta missbruk utvecklas oftast genom kriser, men det är inget som gör det lättare med att fortsätta missbruket utan tvärtom.

Barnen är ofta de som råkar värst ut av alla om en av deras föräldrar på något sätt är missbrukare. De växer upp på en annan nivå med ångest och oro än andra barn, vilket även kan framkalla stress. De kan lättare som vuxen person få svårigheter med relationer och känslor då de som yngre "lärt" sig att förneka och tillbakahålla dessa.

I huvudsak tar barnen på sig fyra olika roller varav den första är föräldrar rollen. Barnet tar på sig en roll som den missbrukande föräldern frånsagt sig. En annan är den som är syndabocken eller rebellen, den tredje är tillbakadragen och syns eller hörs nästan aldrig. Den sista är clownen, den som aldrig tas på allvar.

Det är viktigt att dessa barn blir medvetna om att de inte bär någon skull till deras förälder/föräldrars missbruk. Barnen kan inte göra något själva utan måste inse att föräldrarnas missbruk hänger på dem själva, och att bli frisk är upp till dem själva.

Om du söker på nätet, "anhörig, anhörig till missbrukare, alkoholism" osv. osv. kommer det dyka upp många olika sajter, fakta och information om vart du kan vända dig. Det bästa är att söka lite själv, för då dyker det upp lite olika organisationer i ditt område.

Många glömmer bort att det också finns missbrukare i betydligt yngre åldrar än ens föräldrar. De kommer i alla åldrar och former och grundproblemet bottnar oftast i kriser som uppstått i början på missbruket. Det kan vara svårt för missbrukaren att inse sitt missbruk, så det att ta steget till hjälp är mycket stort och bra. Det är självklart att det på något sätt kan kännas jobbigt att erkänna att man är missbrukare, vi vet alla hur svårt det är att erkänna egna misstag. Att sedan be utomstående om hjälp för att rätta till misstagen är därför givetsvis ännu svårare. Jag menar inte att man ska tycka synd om missbrukaren, men på något sätt är det också viktigt att se det från dennes perspektiv, precis som med allt annat.
 
Som missbrukare eller anhörig kan du i princip vända dig vart som helst, om du är osäker kan du ringa polisen i det område du bor, ta kontakt med kuratorn i skolan, en vuxen person i din omgivning, en god vän du litar på, BUP (barn och ungdomspsykiatrin i ditt område) ja du kan få hjälp nästan var som helst.
Jag vet att det kan vara svårt att ta steget till hjälp, varesig man är missbrukare eller anhörig. Detta säger jag utav egen erfarenhet, men när du väl har tagit detta steg kan vardagen kanske bli lite ljusare, eller åtminstone ljusgrå!

På www.bup.nu kommer du till deras huvudsida varav du i den röda cirkeln kan hitta webadressen till BUP i ditt område.

Vi pratar om dagens ideal hela tiden, hur det påverkar oss unga och vad det sätter igång för trender. Vi ser snygga Hollywood kändisar snurra runt på röda mattan samtidigt som de blir fotograferade av alla kameror. Nästa dag ser vi dem i tidningen hur de blir hyllade och ner trampade. Hon hade fin klänning och hon såg hemsk ut.  Vi vill vara som dem, lika vackra och omtyckta. Men varför? Varför vill vi riskera att hamna i tidningen och bli dömda för hur vi klär oss? Varför vill vi ha det livet då vi ständigt blir jagade av kameror och alltid känner pressen att vara vackra? Och framför allt varför vill vi vara någon annan än oss själva?

Idag är det modernt att vara en size zero. Man ska vara så smal så att inga kläder passar alla ben sticker ut och du är så mager att du snart trillar ihop. Och det anses vara vackert. Kändisar som vågar gå emot size zero och vägrar svälta sig själv blir kallade för tjocka och blir retade konstant i pressen. Ändå är dessa bara en eller två storlekar större kanske en 36 eller en 38? Är inte det är rätt normal storlek? Det tycker i alla fall jag.

Men främst tycker jag att man ska diskutera hur dessa ideal påverkar oss människor framför allt alla ungdomar i vårt samhälle. En sak är helt säkert det påverkar oss i högsta grad, vissa kanske påverkas positivt medans andra påverkas negativt.

Smala Hollywood kändisar har startat ett helt hav av dieter och bantningsknep. Vi kan dagligen läsa om hur förlorar din favorit kändis vikt? Tidningarna ger oss tips om hur vi ska uppnå size zero och hånar dem som är större än så. De ger oss svart på vitt och du inte är size zero är du tjock.

Vad händer då om du tycker att du är tjock? Jo, du börjar banta! I tidigare inlägg skrev jag om vad som händer om du får brist av något i din föda och kropp. Det slutar oftast inte alls bra. Jag läste också en artikel på aftonbladet skriven av Mary Mårtensson. Hon intervjuar Per Södersten som är professor på ett anorexicentrum i Huddinge.  Vad Södersten påstår i artikeln är att all anorexi och bulimi börjar med bantning eller hårdträning. En del klarar inte av att banta utan passerar gränsen och övergår till självsvält, fortsätter han sedan med.

Om vi vet att det är så här varför ändrar vi då inte idealen? Det låter svårt och det är säkert svårt men om alla försöker kan det fungera. Vill vi leva i en värld där idealen vi lever upptill kan leda till livsfarliga sjukdomar som anorexi och bulimi? Jag vill inte göra det och jag hoppas att fler känner likadant.

Det finns vissa symtom för atstörningar i allmänhet, dessa hittade jag i boken Psykologi skriven av Martin Levander:

1.       Den drabbade väger 15 procent mindre än vad som är normalt med hänsyn till längd och ålder.

2.       Den drabbade har en intensiv rädsla för att gå upp i vikt, trots att den är underviktig.
3.       Den drabbade har en störd kroppsupplevelse, dålig självkänsla och förnekar allvaret med den låga kroppsvikten.

4.       Hos  kvinnor uteblir menstruationen minst tre  gånger efter varandra.

Om du är rädd för att någon i din omgivning har anorexi finns det vissa varningstecken du kan kolla efter. Enligt Per Södersten är de personer som är petig med maten, bantar, har viktfobi, är matfixerad, motionerar mycket och känns iskall som kan ha anorexia eller risk för anorexia.

Var inte rädd för att tala om för någon om du tror att du eller någon i din omgivning lider av en ätstörning. Det finns mycket hjälp att få!

Att banta är inte ett bra sätt att förlora vikt på. Istället ska man försöka börja röra mycket på sig istället. Eftersom när du utesluter vissa saker kan det skada din kropp och bidra till brist av olika slag.

Ensidig kost kan skada vår kropp en hel del. Vi får inte i oss alla de vitaminer och mineraler som vi behöver för att vi ska må bra.  Brist på kalcium kan ge oss skelettskador medans brist på B-vitaminer kan leda till skörhud och att dåliga blodkroppar bildas. Det är allstå mycket viktigt för oss att vi får i oss de vitaminer vi behöver genom vår kost. Ibland kan det också vara bra att ta hjälp av kosttillskott. Alltså vitaminer på burk som du köper i hälsokostbutiken.

Man ska heller inte glömma våra födoämnen, kolhydrater, fetter och proteiner. Även dessa är livsviktiga för oss.

Som idrottare får man absolut inte lov att utesluta kolhydrater då det fyller på leverns glykogen. Om leverns förråd på glykogen töms kan det leda till trötthet och minskad ork vid träning. Kolhydrater finner vi i pasta, potatis och bröd bl.a. och fungerar som kroppens bränsle. Enligt en artikel på Viktklubb.se fullkorns alternativ är ett bra sätt att få i sig långsamma kolhydrater som är bättre för vår kropp då de hjälper oss att hålla blodsockret på en jämn nivå och minska godissug och hungerattacker.

Fetter är viktiga för oss då vissa vitaminer är fettlösliga och kan inte tas upp av kroppen om födan helt saknar fett. Fett måsta alltså ingå i din kost. En människa kan dock må bra av att äta fettsnålt bara de essentiella fettsyrorna (livsnödvändiga fettsyrorna) och vitaminer finns med i kosten.

Proteiner finns i kött, fisk ägg och mjölk. Vi behöver proteiner då de innehåller visa essentiella aminosyror som vi inte kan tillverka själv. Vissa växter innehåller även dessa aminosyror men en ensidig växtdiet kan innehålla mycket låga halter av essentiella aminosyror.  Sådan kost kan därför leda till proteinbrist. Proteinbrist kan i extrema fall leda till sjukdomen kwashiorkor.

När man läser fakta kan man tydligt se att börja banta är inget hälsosamt alternativ. Att utesluta saker och över att konsumera något annat får vår kropp att må dåligt. Så att börja på en banandiet där du bara äter bananer känns inte alls som det bästa sättet att tappa några kilo.

Det är viktigt att äta varierad kost som är riklig på vitaminer och mineraler. Rör på dig mer och försök att hitta de bättre alternativen till födoämnena. Ät grovbröd i stället för vitt bröd så kommer du inte bara må bättre utan du kommer också orka mycket mer. Lär dig älska dig själv istället, och tänk inte så mycket på de siffror som vågen säger. Det är bara ett nummer!