Precis som alkoholister finns det hjälpcentraler för drogmissbrukare. Man kan även som anhörig få hjälp genom att prata med psykologer eller människor som har varit med om liknande. Det är lätt att glömma bort anhöriga till missbrukare, men de mår ofta psykiskt dåligt efter långvariga förhållanden med bl.a. stress och oro.

Det finns alltså rehab center för båda missbrukare och anhöriga, självklart med olika funktioner, olika coaching system och arbetsätt.

Jag tänkte först hänvisa anhöriga till olika hjälpcentraler, för de är minst lika viktiga som missbrukaren själv. Det kan vara dumt av mig att personligen säga att missbrukaren själv väljer att bli en missbrukare, men någonstans har alla människor ett val. Ett där man kan säga nej och ett där man kan säga ja. Jag vill inte påstå att detta är ett enkelt val, men det är fortfarande ett val man kan ta som många andra svåra val i livet. De flesta missbruk utvecklas oftast genom kriser, men det är inget som gör det lättare med att fortsätta missbruket utan tvärtom.

Barnen är ofta de som råkar värst ut av alla om en av deras föräldrar på något sätt är missbrukare. De växer upp på en annan nivå med ångest och oro än andra barn, vilket även kan framkalla stress. De kan lättare som vuxen person få svårigheter med relationer och känslor då de som yngre "lärt" sig att förneka och tillbakahålla dessa.

I huvudsak tar barnen på sig fyra olika roller varav den första är föräldrar rollen. Barnet tar på sig en roll som den missbrukande föräldern frånsagt sig. En annan är den som är syndabocken eller rebellen, den tredje är tillbakadragen och syns eller hörs nästan aldrig. Den sista är clownen, den som aldrig tas på allvar.

Det är viktigt att dessa barn blir medvetna om att de inte bär någon skull till deras förälder/föräldrars missbruk. Barnen kan inte göra något själva utan måste inse att föräldrarnas missbruk hänger på dem själva, och att bli frisk är upp till dem själva.

Om du söker på nätet, "anhörig, anhörig till missbrukare, alkoholism" osv. osv. kommer det dyka upp många olika sajter, fakta och information om vart du kan vända dig. Det bästa är att söka lite själv, för då dyker det upp lite olika organisationer i ditt område.

Många glömmer bort att det också finns missbrukare i betydligt yngre åldrar än ens föräldrar. De kommer i alla åldrar och former och grundproblemet bottnar oftast i kriser som uppstått i början på missbruket. Det kan vara svårt för missbrukaren att inse sitt missbruk, så det att ta steget till hjälp är mycket stort och bra. Det är självklart att det på något sätt kan kännas jobbigt att erkänna att man är missbrukare, vi vet alla hur svårt det är att erkänna egna misstag. Att sedan be utomstående om hjälp för att rätta till misstagen är därför givetsvis ännu svårare. Jag menar inte att man ska tycka synd om missbrukaren, men på något sätt är det också viktigt att se det från dennes perspektiv, precis som med allt annat.
 
Som missbrukare eller anhörig kan du i princip vända dig vart som helst, om du är osäker kan du ringa polisen i det område du bor, ta kontakt med kuratorn i skolan, en vuxen person i din omgivning, en god vän du litar på, BUP (barn och ungdomspsykiatrin i ditt område) ja du kan få hjälp nästan var som helst.
Jag vet att det kan vara svårt att ta steget till hjälp, varesig man är missbrukare eller anhörig. Detta säger jag utav egen erfarenhet, men när du väl har tagit detta steg kan vardagen kanske bli lite ljusare, eller åtminstone ljusgrå!

På www.bup.nu kommer du till deras huvudsida varav du i den röda cirkeln kan hitta webadressen till BUP i ditt område.