Nu känns det faktiskt som att det går framåt med projektarbetet. Jag har precis skrivit ihop tre mejl som i morgon ska skickas iväg till Anonyma Alkoholister, Polismyndigheten i Skåne och Ystads Lasarett. I mejlen presenterar jag vårt projektarbete och förklarar kortfattat vad tanken och syftet med projektet är. Jag frågar även om det finns möjlighet för intervjuer till bloggen där jag även har förklarat varför jag vill intervjua just dessa parter. Det ska bli spännande att se vilka svar jag får, vi får helt enkelt hoppas på det bästa!


Tjiing!

Polis, Sjukvård och Anonyma Alkoholister. Tre viktigta kompontenter, hoppas att de är samarbetsvilliga! 

---

Update: Nu är mejlen utskickade. Hoppas på positiva svar!

Nu har jag pillat med en del bilder ett tag, något som vi egentligen borde gjort för länge sen. Men bättre sent än aldrig. Bilderna ligger uppe på headern och bloggen är helt klar designmessigt. Anledningen till att det har tagit tid är för att ingen av oss som bloggar är sådär super duktiga på design, särskilt inte webdesign. Dessutom är vi tre personer, oftast med tre olika meninger, vilket också gör att det tar längre tid.

Idag har inte bara headern blivit klar, utan vi har kollat lite snabbt på rapporten. För er som har glömt det, är denna bloggen vårt projektarbete. Rapporten kommer vi skriva bredvid bloggen, eftersom vi inte vill att någon ska kopiera av vårt arbete helt och hållet. Om två veckor ska första utkastet av rapporten vara kvar, och den deadlinen tänker vi självklart hålla. Vi har alla tagit i uppdrag att kolla igenom rapporten och göra en snabb utvärdering över vad vi kan skriva själva och vad som ska göras gemensamt. Jag ska även kontakta polisen och akuten denna vecka för att boka in tillfällen för intervjuer!

Tjiing!

Jag insåg väl att hon var alkoholist när jag kunde hitta tomma whiskeyflaskor under skåp och när jag kom på henne dricka vin ur en kaffe mugg klockan tolv på dagen. Hon använde mycket parfym och hade alltid någon sorts lakrits halstabletter för att dölja lukten. I början skällde jag på henne, frågade varför hon luktade sprit och hur hon kunde dricka flera starköl på förmiddagen för att sedan köra bil. Hennes ständiga svar var att hennes halstabletter luktade sprit och att en öl mer eller mindre gjorde ingen skillnad. Hennes missbruk trappades upp medans tiden gick och inget blev gjort, varken från min pappa eller jag. Jag kände ibland att det var mitt fel, jag var anledningen till att hon drack. Jag mådde dåligt jag med, skolan gick åt fel håll, jag som alltid varit så duktig i skolan. Det värsta av allt var att ingen visste. Jag hade ingen att öppna mig för, ingen som kunde hålla min hand och berätta för mig att alkoholism var en sjukdom. Jag tog reda på det själv, för på internet kan man hitta det mesta. I skolan gjorde jag ett fördjupningsarbete om alkoholism, jag kände mig nästan som en expert. Dessutom kunde jag dra många paralleller till min mamma.

En period var hon riktigt dålig, ibland kunde man inte få tag på henne under flera dagar. Jag har ingen aning vart hon tog vägen utan jag var bara medveten om att hon drack. Jag var orolig för att hon en dag skulle dricka för mycket och dö, fast på andra sidan hade det kanske varit skönt då hade det varit över.

Nu idag, tre år senare är hon bättre. Jag har inte så mycket koll på henne eftersom hon bor en bit ifrån oss, men jag tycker det är skönt att ha henne på avstånd. Då är jag inte lika mycket medveten och mitt hopp blir större, jag vågar hoppas på att hon inte dricker, att hon är frisk. Ibland kan hon ringa och vara så full, jag känner igen hennes röst då... Men det händer inte lika ofta längre, hon har dessutom ett heltidsjobb där det är omöjligt att dricka.

Jag ångrar i efterkant att jag inte sökte hjälp mer hjälp. Att jag inte utnyttjade de resurser som vi anhöriga har. Jag var hos BUP några gånger och pratade med en psykolog, men det hjälpte inte. Jag ångrar att mina lärare aldrig har fått veta. En sak jag faktiskt inte ångrar är det jag har varit igenom. Det är fortfarande en lång väg kvar tills jag är psykiskt frisk, jag har svårt för att se andra vuxna dricka. Jag bevakar dem och räknar hur många glas öl eller vin de tar, men jag är på bättringsväg. Jag har många som står bakom min rygg.

Att under nästan fyra år leva med en smygdrickare har varit ett rent helvete, men även också en lärdom för livet. Jag har blivit en helt annan människa som vet att ta ansvar, som vet vad som händer om man går över gränser.

  Här är alltså det jag kommer att skriva om här i bloggen. Ni läsare kan naturligtvis mejla mig om ni önskar något mer. Skicka mejl till [email protected] och märk mejlet med Julie

- Kontakta

- Vad händer i kroppen när den får i sig droger?

- Statistik

- Möjligtvis en intervju med någon som tagit sig ur missbruket och med någon som kommit i kontakt med droger ofrivilligt.

- De vanligaste partydrogerna - akta din drink!


Tjiing!

Jag har sammanställt en lista över saker som jag ska försöka skriva om i bloggen under kategorin Skönhet och inre välmående. Det kan vara svårt att få tag i personer som vill delta på intervjuer m.m. därför kan jag inte lova något men jag ska göra mitt yttersta.

Så under snar framtid kommer ni att förhoppningsvis kunna läsa om följande saker:

• Intervju av en kurator på BUP

• Hur farligt är det att banta?

• Vad händer i kroppen när du mår dåligt?
• Hur hjälper antidepressiva medel? 

• Smink tips av olika slag

• Rätt frisyr för din huvudform

• Hårvård

• Enkelt hemmaspa

Tjiing!

Nu är jag klar med sammanställningen av intervjun med skolkuratorn. Jag tyckte resultatet blev bra och hoppas att intervjun besvarar en del frågor som ni undrat över. Om ni tycker jag glömt något är det bara att mejla mig på [email protected] så ska jag göra mitt bästa för att ta reda på svaren.

Tjiing!

Vad går ditt yrke som skolkurator ut på?

 - Jag ska representera den psykiska hälsan hos eleverna på skolan, jag ska försöka motverka psykisk ohälsa. Jag ska även ge stöd till elever och lärare om det behövs.

Vad har du som skolkurator rätt att göra och inte göra? Behandling? Medicingering?

- Endast läkare får lova att skriva ut mediciner. Jag behandlar inte heller mina elever utan jag gör en bedömning av deras ohälsa och remitterar sedan till bland annat BUP (barn och ungdoms psykiatri). Den största arbetes uppgift  som jag har är att ge råd och stöd till de som söker hjälp.

Vad är den största skillnaden på dig och en skolpsykolog?

- Skolpsykologen gör mer utredningar medan jag gör den första bedömningen.

Har du tystnadsplikt? Vad innebär det?

- Ja det har jag, en så kallad sekretesslag. Det innebär att jag inte får lov att berätta vidare information som en elev har berättat för mig.

Dock så har jag anmälnings skyldighet vilket betyder att om jag har misstanke att en elev far illa på ett eller annat sätt så måste jag anmäla det.

Kontaktar du föräldrar utan elevens med tycke?

- Nej det gör jag inte det är en huvudregel som vi har. Dock måste jag kontakta föräldrarna om jag misstänker att eleven far illa, det är då anmälningsskyldigheten går in. För även om jag inte berättar för dem kommer det att få reda på anmälan i vilket fall.

Hur lång tid brukar ett möte ta?

- Det är mycket olika från fall till fall. Men ett första möte brukar ta mellan en 45minuter och 1 timme.

Hur går ett första möte till?

- Först frågar jag varför eleven sökt hjälp, sen frågar jag lite frågor runt omkring ämnet för att få en större helhets bild. Det är viktigt att man skapar ett förtroende och en sorts relation under första mötet för att eleven ska känna sig trygg.

Vilken tror du är den största myten om att söka hjälp hos kuratorer?

- Att det bara är folk med stora och mycket allvarliga  problem som går till kuratorn. Och att folk som söker hjälp är konstiga. Men även att  det är något fel på en om man måste söka hjälp.

Vad är de vanligaste orsakerna som elever söker hjälp för?

- Relationsproblem är vanligt, relationer mellan familj, vänner och partner. Nedstämdhet, stress och svackor i vardagen är också vanliga orsaker.  Det är ofta en blandning av olika orsaker.

Vad vill du säga till någon som är rädd för att söka hjälp?

- Att man ska ta det i sin egen takt och inte stressa fram det. Man kan bara prova att prata med en kurator, gillar man det inte så är det inget tvång att fortsätta. Du väljer själv vad du vill berätta, du behöver inte berätta det mest personliga om du inte vill.

Två tips till någon som känner sig nere för att den ska må bättre igen:

• Berätta för någon hur du känner, en kurator, en vän, dina föräldrar, ja vem som helst som du känner att du kan lita på och har förtroende för.

• Hitta ditt egna sätt för att må bättre, t.ex. skriva ett brev eller gå på promenader.

Idag har vi äntligen tagit bilderna till vår header, kläderna vi har på oss har vi fått låna av klädkedjan MQ.  Vår fotograf och coach för dagen var Ellinor Ivarsson och Emma Ingvarsson, ett stort tack för all hjälp!

Vi har även tagit kontakt med en tjej som ska fixa bloggdesignen. Nu hoppas vi att de snart ska bli klart så vi kan koncentrera oss mer på innehållet istället för på utseendet av bloggen.

Tjiing!

Jag har bokat en intervju med skolkurator som kommer ske imorgon förmiddag. Jag kommer ställa rätt så allmänna frågor, bland annat om vad som händer under ett möte, vad man kan få hjälp med etc. Med denna intervju hoppas jag att jag kan knäcka de flesta myter om skolkuratorer.  Under veckan som kommer ska jag lägga ut den färdiga intervjun i bloggen.

Så håll utkik!

Tjiing!