Size Zero.

Vi pratar om dagens ideal hela tiden, hur det påverkar oss unga och vad det sätter igång för trender. Vi ser snygga Hollywood kändisar snurra runt på röda mattan samtidigt som de blir fotograferade av alla kameror. Nästa dag ser vi dem i tidningen hur de blir hyllade och ner trampade. Hon hade fin klänning och hon såg hemsk ut.  Vi vill vara som dem, lika vackra och omtyckta. Men varför? Varför vill vi riskera att hamna i tidningen och bli dömda för hur vi klär oss? Varför vill vi ha det livet då vi ständigt blir jagade av kameror och alltid känner pressen att vara vackra? Och framför allt varför vill vi vara någon annan än oss själva?


Idag är det modernt att vara en size zero. Man ska vara så smal så att inga kläder passar alla ben sticker ut och du är så mager att du snart trillar ihop. Och det anses vara vackert. Kändisar som vågar gå emot size zero och vägrar svälta sig själv blir kallade för tjocka och blir retade konstant i pressen. Ändå är dessa bara en eller två storlekar större kanske en 36 eller en 38? Är inte det är rätt normal storlek? Det tycker i alla fall jag.

Men främst tycker jag att man ska diskutera hur dessa ideal påverkar oss människor framför allt alla ungdomar i vårt samhälle. En sak är helt säkert det påverkar oss i högsta grad, vissa kanske påverkas positivt medans andra påverkas negativt.


Smala Hollywood kändisar har startat ett helt hav av dieter och bantningsknep. Vi kan dagligen läsa om hur förlorar din favorit kändis vikt? Tidningarna ger oss tips om hur vi ska uppnå size zero och hånar dem som är större än så. De ger oss svart på vitt och du inte är size zero är du tjock.

Vad händer då om du tycker att du är tjock? Jo, du börjar banta! I tidigare inlägg skrev jag om vad som händer om du får brist av något i din föda och kropp. Det slutar oftast inte alls bra. Jag läste också en artikel på aftonbladet skriven av Mary Mårtensson. Hon intervjuar Per Södersten som är professor på ett anorexicentrum i Huddinge.  Vad Södersten påstår i artikeln är att all anorexi och bulimi börjar med bantning eller hårdträning. En del klarar inte av att banta utan passerar gränsen och övergår till självsvält, fortsätter han sedan med.


Om vi vet att det är så här varför ändrar vi då inte idealen? Det låter svårt och det är säkert svårt men om alla försöker kan det fungera. Vill vi leva i en värld där idealen vi lever upptill kan leda till livsfarliga sjukdomar som anorexi och bulimi? Jag vill inte göra det och jag hoppas att fler känner likadant.


Det finns vissa symtom för atstörningar i allmänhet, dessa hittade jag i boken Psykologi skriven av Martin Levander:

1.       Den drabbade väger 15 procent mindre än vad som är normalt med hänsyn till längd och ålder.

2.       Den drabbade har en intensiv rädsla för att gå upp i vikt, trots att den är underviktig.
3.       Den drabbade har en störd kroppsupplevelse, dålig självkänsla och förnekar allvaret med den låga kroppsvikten.

4.       Hos  kvinnor uteblir menstruationen minst tre  gånger efter varandra.


Om du är rädd för att någon i din omgivning har anorexi finns det vissa varningstecken du kan kolla efter. Enligt Per Södersten är de personer som är petig med maten, bantar, har viktfobi, är matfixerad, motionerar mycket och känns iskall som kan ha anorexia eller risk för anorexia.


Var inte rädd för att tala om för någon om du tror att du eller någon i din omgivning lider av en ätstörning. Det finns mycket hjälp att få!









Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0