Jag insåg väl att hon var alkoholist när jag kunde hitta tomma whiskeyflaskor under skåp och när jag kom på henne dricka vin ur en kaffe mugg klockan tolv på dagen. Hon använde mycket parfym och hade alltid någon sorts lakrits halstabletter för att dölja lukten. I början skällde jag på henne, frågade varför hon luktade sprit och hur hon kunde dricka flera starköl på förmiddagen för att sedan köra bil. Hennes ständiga svar var att hennes halstabletter luktade sprit och att en öl mer eller mindre gjorde ingen skillnad. Hennes missbruk trappades upp medans tiden gick och inget blev gjort, varken från min pappa eller jag. Jag kände ibland att det var mitt fel, jag var anledningen till att hon drack. Jag mådde dåligt jag med, skolan gick åt fel håll, jag som alltid varit så duktig i skolan. Det värsta av allt var att ingen visste. Jag hade ingen att öppna mig för, ingen som kunde hålla min hand och berätta för mig att alkoholism var en sjukdom. Jag tog reda på det själv, för på internet kan man hitta det mesta. I skolan gjorde jag ett fördjupningsarbete om alkoholism, jag kände mig nästan som en expert. Dessutom kunde jag dra många paralleller till min mamma.

En period var hon riktigt dålig, ibland kunde man inte få tag på henne under flera dagar. Jag har ingen aning vart hon tog vägen utan jag var bara medveten om att hon drack. Jag var orolig för att hon en dag skulle dricka för mycket och dö, fast på andra sidan hade det kanske varit skönt då hade det varit över.

Nu idag, tre år senare är hon bättre. Jag har inte så mycket koll på henne eftersom hon bor en bit ifrån oss, men jag tycker det är skönt att ha henne på avstånd. Då är jag inte lika mycket medveten och mitt hopp blir större, jag vågar hoppas på att hon inte dricker, att hon är frisk. Ibland kan hon ringa och vara så full, jag känner igen hennes röst då... Men det händer inte lika ofta längre, hon har dessutom ett heltidsjobb där det är omöjligt att dricka.

Jag ångrar i efterkant att jag inte sökte hjälp mer hjälp. Att jag inte utnyttjade de resurser som vi anhöriga har. Jag var hos BUP några gånger och pratade med en psykolog, men det hjälpte inte. Jag ångrar att mina lärare aldrig har fått veta. En sak jag faktiskt inte ångrar är det jag har varit igenom. Det är fortfarande en lång väg kvar tills jag är psykiskt frisk, jag har svårt för att se andra vuxna dricka. Jag bevakar dem och räknar hur många glas öl eller vin de tar, men jag är på bättringsväg. Jag har många som står bakom min rygg.

Att under nästan fyra år leva med en smygdrickare har varit ett rent helvete, men även också en lärdom för livet. Jag har blivit en helt annan människa som vet att ta ansvar, som vet vad som händer om man går över gränser.