För min del har projektarbetet ändrat form och innehåll några gånger, men denna gången känns allt rätt. För att jag ska vilja lägga ner energi på något så måste det intressera mig. Detta på både gott och ont för det blir lätt att man skjuter på tråkiga saker, men när man verkligen hittar något som intresserar mig lägger jag ner ordentligt med tid och det blir oftast väldigt bra. Så, innehållet i mitt projektarbete är ju nu som ni vet relationer mellan barn, ungdomar och föräldrar. Intresset för detta har växt fram och tog ännu ytterligare fort när jag skrev ett tal i svenska nationella. Ett tal som både påverkade mig och andra. Responsen på talet var god och det gjorde att jag ville skriva mer om ämnet.

Som jag nämnde i inledningen är mina åsikter i detta ämne starka. Och jag är väldigt mottaglig för kritik av mina åsikter för detta gör att jag kan argumentera och utveckla åsikterna ytterligare. Jag är ganska säker på att relationen mellan föräldrar och deras barn, ungdomar är det viktigaste i livet. Att föräldrarna engagerar sig i sina barn är det som kommer betyda mest för barnens framtid. Att ha en förälder som man kan lita på, som man kan prata med, som man kan skratta med, som man kan gråta med osv. är antagligen det viktigaste för en trygg uppväxt. Detta är både egna erfarenheter och vittne till andras upplevelser. 

Vad innebär en dålig relation till sina föräldrar? Här kan jag inte tala av egna erfarenheter då jag alltid haft väldigt bra kontakt med mina föräldrar. Men då kan jag ju tänka mig hur jag känt om jag hade haft motstatsen. Att lita på varandra är nog den första förutsättningen. Jag som ungdom måste kunna lita på mina föräldrar, jag ska kunna berätta saker i förtroende och aldrig behöva känna mig rädd inför att berätta saker. I sin tur måste föräldrarna kunna lita på sina barn, om barnet får en uppgift eller en tillsägelse ska barnet rätta sig efter detta. Vad som uppstår då är förtroende. Alltså är förtroende allra vitkigast. Om man jämför med relationen till sina kompisar så är kanske det de viktigaste där också, att känna förtorende för någon. Om man tänker över det lite så inser man hur viktigt detta begrepp är, med förtorende kommer också andra positiva följder. Om man dessutom har en öppen kommunikation där alla får vara med att säga sitt och alla kan resonera kring ett problem eller liknande underlättas många missförstånd. 

Att ha en dålig relation till sina föräldrar kan nog både vara svårt och krävande. Därför har jag också valt att lägga in en intervju med en kurator som har en helt annan inblick i ungdomars liv än vad jag har. Men enligt mina åsikter så tror jag att en dålig relation med sina föräldrar kan bidra till en rad olika negativa följder. Först och främst är det väldigt psykiskt krävande att inte kunna prata med någon man är tvingad till att leva med och träffa nästan varje dag. Att dessutom kanske behöva gå och dölja saker, i rädsla för vad reaktionen hos föräldrarna ska bli, kan nog också vara minst lika krävande. Ja, följderna kan nog bli många och vara väldigt negativa för individerna som utsätts för denna situation.

Detta är ingen fakta hämtad från forskning eller statistik, detta är mina åsikter och vad jag tror. Det är en hypotes helt enkelt. Och baserat på detta kommer mitt arbete att utgå från ett antagande som lyder "Alla ungdomar som mår dåligt har en dålig relation med sina föräldrar". Ett antagande som delvis är baserat på mina åsikter, men jag har gjort det ännu mer "drastiskt" för att få igång en diskussion. Jag personligen tror inte att alla ungdomar måste må dåligt för att dom inte har bra kontakt med sina föräldrar, men jag tror att ha en dålig kontakt med sina föräldrar är något som tär på en och som gör andra problem svårare att eventuellt lösa då en stor trygghet man bör ha hos sina föräldrar inte finns. En stöttepelare går bort, kanske också den största stöttepelaren du bör ha som barn?